När karriären blir ett kall
Jag tror stenhårt på att varje individ bär satsa på en karriär som talar till hans eller hennes själ. Om man kan få ägna sig åt något som får en att känna sig komplett vid arbetsdagens slut så har man hittat rätt - hur trött på jobbet man än är ibland (för det är nog ofrånkomligt).
Vad som talar till var och en skiljer sig enormt och det är ju tur! För min del är det musiken som är den stora passionen men min svåger, som är byggjobbare, känner lika starkt för sitt yrkesval som jag gör för mitt. Det är ganska fascinerande egentligen.
Empatiskt lagd? Bli vårdbiträde
Min syster är betydligt yngre än jag och vi är olika som natt och dag. Hon har länge velat när det gäller vad hon vill satsa på och jobbat ströjobb i flera år. Hon var inne på att bli läkare ett tag, men hon är inte tillräckligt studiemotiverad för att ens försöka komma in på läkarlinjen. Sjuksköterska kändes som ett alternativ ett tag men nu har hon sökt in till en vårdbiträdeutbildning på distans som första steg. Min syster är väldigt omhändertagande och empatisk till sin natur så jag tror att denna linje är helt rätt för henne.
Ironiskt nog är vår far polis, vilket inte känns som ett led från vilket vare sig en musiker eller ett vårdbiträde kommer från, men sån är vår familj - en bräcklig blandning av allt möjligt. Mamma gjorde aldrig karriär på så vis, hon har arbetat som kassörska större delen av sitt liv och satsat det mesta av sig själv på familjen. Det är säkert därifrån min systers kall kommer.